Dag två.

Dag två, min första kärlek.

Den första killen jag var tillsammans med var Lucas Vagner, i ettan eller i lekis. Vi var väl som små bästisar nästan fast vi satt bakom en tall och pussades på rasterna, för så skulle man väl göra!

Men den första killen som jag verkligen var kär i var Andreas Thomée, en kille som jag gick i högstadiet med. Vi blev bästa vänner, han och jag. Han var kär i mig, men jag var inte kär i han. Först i alla fall. Åh jag älskade att va med han, vi hade så himla kul ihop. Men sen, helt plötsligt, ville han inte vara min vän längre. Eller han sade att han inte ville vara min bästis längre, som vi alltid kallade varandra, och det tog jag så fruktansvärt hårt att vi helt enkelt slutade ses. Då förstod jag hur kär jag faktiskt hade varit i honom. Jag vågade bara inte för jag var så rädd att förlora han då. Jag gick i sjuan eller åttan, och hela min värld rasade ihop då. Jag saknade honom så mycket, men jag vågade aldrig se honom i ögonen efter det. Han hade blivit en helt annan människa, en människa som jag inte längre tyckte om. Och han såg inte mig i ögonen heller. Det försvann bara! Han blev rätt så mycket för cool för mig. Men vilken tragedi va!
Det var min första tonårsförälskelse.