Novell

Hello alla coola bloggers, i helgen var jag i Malung och det är nog det bästa på riktigt länge. Ska inte skriva om det alls nu faktiskt, utan när jag satt på tåget hem till Västerås började jag skriva på en novell. Och jag tänker skriva den här. Enjoy eller ge fan i att läsa. Får se hur långt det blir. Börjar nu iallafall.

Landskapet swishade förbi hennes ögon. Utanför var det höst med allt vad det innebär. löven var en blandning av blodrött och senaps gult, och snart var det mörkt trots att klockan knappt passerat fyra. Hon satt där på tåget och tänkte att hon var som en flyttfågel. Att varje gång hon åkte var det höst eller vår för fågeln.
Ständigt på väg.
"Jag slits mellan tusen viljor" tänkte hon, "ändå är det de här jag vill".
Ofta sjönk hon i djupa tankar när hon åkte själv. Hon var en tänkare. Ofta tänkte hon på hur livet skulle vara. Ibland tänkte hon att "är det här allt, då dör jag." Men inte nu, inte idag.
Hon suckade och lyfte svävande hennes svarta hår från axlarna till ryggen. Hon såg sin spegelbild genom tågets fönsterruta, men också så mycket mer. Blundade hon kunde hon nästan höra älvornas tunna röster. Dom dansade lätt på det stilla vattnet. Hon var magisk, det visste hon. Han gjorde henne magisk.
Det var Honom hon lämnat nu, för att åka tillbaka till det som kallades hem. Hon tänkte på det, och det kändes som att hjärtat skulle slitas sönder och förblöda.
"Man vill så mycket, och mycket måste förkastas när man är ung." Hon menade att fast det var en ungdommens kärlek, så var den lika äkta som ett gift pars kärlek. Om inte mer äkta. Ändå är det de man måste offra, och det är väl självklart, men för det lika fördjävligt. Han var hennes allt och hon tänkte att det stämmer som dom säger. "Kärleken är som en blomma som måste vattnas, annars vissnar den och dör. Glömmer man att vattna finns det ändå hopp om blomman, bara man ger den vatten i tid." Det visste hon och det var sant.

I torsdags var hon en fågel igen och åkte tillbaks till Honom. Hon hade svårt för möten och tyckte inte om att mötas på stationen. Allt skulle vara perfekt jämt, och hon tänkte för mycket som vanligt. Efter någon timme har hon lyckats fånga in sina trassliga tankar med hjälp av Honom. Hon hatar att tänka, men med Han är det alltid så tyst. Hon blir lugn och trygg av Hans rörelser och hans smekningar, Hans röst gör henne varm av tillit. Han får henne verkligen att känna sig som en prinsessa som klarar allt. Men prinsessan är skör och går lätt i krash utan hjälp.
Hon känner sig lyckligt lottad som får dela sitt liv med Honom. Hon känner sig älskad. Underbara känsla. Att känna sig älskad. Livet är verkligen svårt på många sätt. Det är också svårt att ta fram och tänka på det positiva. När hon tänker på Honom börjar hon oftast le. Tänker på Hans egenheter och hans sätt att röra sig. Saker Han sagt eller gjort, och hon ler. Det är en sak som är bra med livet. Men nu är det måndag, det är höst och hon sitter på ett tåg. Hon måste det. Alla dessa måsten. Hon har en skola att gå till, och han ett liv att sköta, fast i olika städer. 23 mil från varandra, och hon blöder sönder, tänker hon, men det gör hon ju förstås inte. Eller gör hon det? Hon har tre hem, och tre måsten. Alla är lika viktiga på olika sätt, men "måste tre" får henne inte förblöda. Ändå måste hon till skolan, det vet hon, och det vill hon. Men vad vill hon mer? Hon slits igen och vet att hon måste vara kvar i "så kallade hemma", för hon måste hitta en kompis. Annars går det inte. Alla dessa måsten. Hon blundar och känner klumpen växa i bröstet. Hon vill dit av många själv, men vill stanna av lika många. Allt det här, och mer, kan hon glömma tillsammans med Honom. Hon är bara 17 år och Han är hennes första riktiga Kärlek. Dom har gått igenom så mycket tillsammans och dom delar på allt. Dom är verkligen varandras bästa vänner och deras kärlek kan inte vara mer äkta.
I husen har lampor tänts nu, och i skogen är det bäcksvart. Hon älskar detta landskap innerligt, men snart kommer hon till ett nytt län och värmen försvinner. Ändå är de det här hon vill. Ögonen glänste nu av tårar och hon knep ihop sina svarta ögon. Hon såg Honom. Det långa, rödbruna håret i tovor och hans gröna ögon med skrattkråkor.
"Dom vackraste ögonen någonsin."
Hon såg Hans smala läppar som är så mjuka som sammet. Och hon hörde Hans skratt. Busskrattet. Hur skulle hon stå ut så länge utan Honom nu? Varje avsked kändes som ett slut. Men hon visste att hon skulle klara det. Hur lång tid det än skulle gå, så skulle hon klara det. Hon har ju klarat det så många gånger. Hon vet att Han väntar på henne, och hon väntar på Honom. Hur lång tid det än kommer gå, kommer det inte gå så lång tid att deras kärlek dör. Tåget rullar in på stationen och hon sväljer hårt. En ny vecka, ett nytt år, ett nytt liv. Hon klarar det.
Jag älskar dig Mikael.

Hihi ja jag har ju alltid varit lite av en nörd. Men jag gillar att skriva. Och jag vet att det är hon, hon, hon. Men jag vill ha det namnlöst, hur gör man då liksom? Stör mig som fan på det. Är det någon som har en idé? Nu ska jag läsa igenom det och sova. Skriv gärna en kommentar, även kritik, helst kritik. Man lär sig mest på det. Sov gott nu alla, lovar att jag inte ska skriva några fler noveller, det ska inte bli någon novellbloggis ;)
Hoppas ni får en fin dag. Puss <3