"De djävlar, som förändrat mig ska jag för alltid hämnas
Vems öde det än ämnas"sjöng hennes vackra röst.
"De bugar sig för myten
och vänder kappan efter vinden.
Och de kysser mig på kinden
och jag spyr på deras tröst.
De lägger sig och vilar tryggt och barnsligt vid mitt bröst.
Och när de fått sin glädje går de ut.
För de får allt ett slut, och deras sorger tidvis domnar.
Det blir vår och det blir sommarmen här vilar en förbannelse av höst.
De ler åt allt och inget och ger fan i besvären,
och de skrattar åt misärenför den
har de sett förut. Och den kärlek som jag ger är blott
en del av den jag saknar varje
morgon när jag vaknar, var sekund och var minut.
Har någon nånsin sagt till mig
hur kärleken ser ut?
Eller varför den kan lämna sånna hål?
Den sticker som en nål,och förvandlar mina
nervertill stoft och sot och skärvor,och förvandlar
varje amorpil till krut.
De sover gott om natten när de klarat sina läxor.
Själv sover jag med häxorsom ingen bjudit hit.
Ingen tycks förstå det sår som svider i mitt hjärta.
För deras sår av smärta kan
man badda lätt med sprit.
Men de djävlar som förändrat mig de dödar bit för bit.
Och glädjen har försvunnit liksom jag.
Men jag hittar den en dagoch jag är envis kan
man tycka, men jag skall finna all min lycka,
om så Döden ska bli den som tar mig dit!"